Frågor om bearbetning

Whaupley Anniken

Jag har länge funderat på följande saker (dessa gäller egentligen hela rasen):

Avlar vi på kullar eller hela populationen? När jag gör en kombination, vad tänker jag på? Har vi våra planer och visioner i en kombination, linje eller i att upprätthålla hela populationen? Generellt sett skulle man kunna tänka mycket mer på populationen eftersom rasens effektiva populationsstorlek och inavelsituation är svag. Detta gäller hela rasen. Användningslinjens hundar har mycket höga inavelskoefficienter. År 2023 Cocker Championship-vinnaren FT CH Poolgreen Kizzie inavelskoefficient är 10 generationer  17.75%, vilket är mycket och å sin sida mycket typiskt. Nedan är de senaste årens Cockerchampionship-vinnarnas inavelskoefficienter över 10 generationer (källa: cockerspanieldatabase)

Vad bör vi göra åt detta? Vi bör säkert:

1. Använda hundar mer omfattande för avel
2. Hitta verktyg för att undersöka stammen mer ingående
3. Blanda linjer
4. Göra en korsningsplan och genomföra den

Använder vi bara samma hanar för avel som alla andra? Det minskar rasens genpool och är inte heller rimligt. Varför använder vi alla entusiastiskt importerade hundar och är inte lika entusiastiska över att behålla inhemska trevliga hanar i våra avelsprogram? Varför multiplicera samma hundar? Kan det finnas andra alternativ? Hur hittar man dem?

I avel finns följande spännande urvalskriterium som haneägaren, som påverkar avelsanvändningen. Och det andra är parningsavgifter. Ingen av dessa är ärftliga egenskaper för hunden, men de påverkar betydligt valen och därmed också populationen. Hur påverkar detta?

Används inte hanar/tikar tillräckligt för att de ska lämna ett bestående intryck på stammen? Hur många kullar är tillräckligt? Det påverkas också av vilken typ av parter de är och till vem valparna säljs? En kull berättar inte tillräckligt om hundens avelsvärde. Det bör finnas minst 3-4 olika partners för att man ska kunna säga något meningsfullt om hundens avelsvärde. Så att noggrant spara en hane är inte alls rimligt. Det skulle vara rimligt att se vilken typ av resultat den ger med olika släktlinjer av tikar. Nedan är en bild av Witch-Hunt's Eddie Vedders avkommor (exemplen är egna hundar). Den har fyra kullar med fyra olika tikar totalt 26 valpar, varav 3 (!) har fått avkommor. I andra generationen finns det 41 vid skrivtillfället. Det verkar som om detta lämnar ett bestående avtryck på stammen. Men det har varit på håret. Om den sista kullen inte hade funnits, skulle fortsättningen bara ha varit beroende av en hund. Och det är inte hållbart. Vi bör noggrant följa vad som händer i kommande generationer. 

Faktiskt skulle man kunna använda fler hundar från kullar för avel än bara en. Nedan är ett bra exempel från Whaupley Annikens kullar. Från två kullar användes tre valpar från varje för avel. Detta påverkades förstås av att det inte fanns så stort urval då. I fallet med den tredje kullen dog hela kullen av den enda parade hunden, vilket var en fruktansvärd tragedi då. Varje hund har en unik arvsmassa, så det upprätthåller den genetiska mångfalden när fler används för avel. 

Ju mer vi undersöker hundars hälsa, desto mer flexibla måste vi vara i avelskriterierna. För ju mer vi undersöker, desto mer hittar vi. Genom att endast använda prima hundar begränsar vi genpoolen avsevärt och kommer snart inte att kunna hitta hundar för avel överhuvudtaget. Att en hund har till exempel 1/0 knän gör inte hunden oduglig för avel. Den är en avelshund om den är tillräckligt bra på andra sätt. Man måste bara välja en partner så att den inte har samma fel. Nu när vi har börjat beskriva ryggar, är det anmärkningsvärt att vi inte bör fokusera på att göra 0 + 0 kombinationer, för där går barnet ut med badvattnet. Den största oron bör vara att vi använder hela stammen för avel, även de som inte är så prima. Då väljs en partner som är frisk i förhållande till den egenskapen. Avel är långsiktiga planer, inte att göra en enda kombination. Om antalet individer som används för avel hela tiden är begränsat, så koncentreras egenskaper och fel och blir mer och mer uttalade. Läs mer om detta: Katariina Mäki

Men hur är det med den här retrogenetiska grejen? Kommer vi snart alla att ivrigt använda dem för avel, de där få heterozygota? Hur är det med populationen? Den enda verkliga lösningen på det är korsningar. Detta skulle också säkert lösa en del av de utmaningar som rör skelettet?

Dessutom är en stor utmaning att när vi använder hundar som har lyckats i prov och utställningar, så minskar även genpoolen. Ofta beror framgången mest på föraren, eftersom ingen hund deltar i prov utan en förare. Hur mycket pengar har föraren? Tid? Andra resurser? Förmåga att träna? Tålamod för tävling? Färdigheter att trimma och visa? Ambition? Föraren är alltså ett urvalskriterium för avel som inte är en ärftlig egenskap hos hunden. Frågan är: Vad är de andra hundarna? Kan det finnas genetiskt bättre hundar bland dem, men de kommer inte fram av skäl relaterade till föraren? Hur kan deras egenskaper kontrolleras med låg tröskel? Kan även de dåliga egenskaperna hos avkommorna framkomma helt? Kom ihåg att hundens avelsvärde mäts utifrån avkommorna. Mätinstrumenten är dock särskilt när det gäller karaktär sådana att de inte kan mäta hela populationen. Föreningarna har inte resurser för att organisera kontroller i den skala som skulle krävas för att en tillräckligt stor del skulle undersökas. När det gäller hälsa är detta mycket enklare, eftersom alla kan boka en tid hos veterinären som de önskar. Varför kan inte exteriör, karaktär eller användningsegenskaper studeras på samma sätt? Karaktär kan faktiskt studeras: med Smartdogs tester! 

Som djurtränare får jag se olika hundar och lösa alla möjliga utmaningar. Jag ser det som en utmaning att det ofta föredras imponerande och intensivt arbete hos brukshundar. Det leder till att vissa hundar är helt enkelt för intensiva, och deras ägare har problem med sina hundar. De kan inte vara tysta. De kan inte lugna ner sig. De kan inte koncentrera sig. Träning är orimligt svårt eftersom hundens jaktbeteende är okontrollerat. I bästa fall har samma hund alla dessa egenskaper. Det finns överraskande många av dessa, men de kommer inte fram eftersom de inte tas till officiella prov. Det hindrar i sin tur aveln. De flesta valpköpare är dock helt vanliga hobbyister och söker inte efter någon väldigt intensiv hund.

När det gäller karaktär bör vi fokusera på att få fram modiga och livliga hundar utan extrema egenskaper. Detsamma gäller förstås hela aveln. Skulle vi kunna fokusera mer på genomsnittliga hundar än på topparna? Jag vet att det inte är lockande, men för helhetens skull skulle det mycket väl kunna vara bättre att vi använder en bred skala för avel än en smal topp. Om vi gör så, kan vi riskera att avla fram extrema typer både när det gäller utseende och beteende. Dessutom, så länge avel baseras på människors åsikter, stödjer det också skapandet av extrema typer. Vem är vackrast, stiligast, snabbast, effektivast, mest av något? Borde inte avel baseras på mer exakta mätbara storheter, vars jämförelse är enklare?

Jag säger inte att de nuvarande metoderna inte har sina fördelar. Det har de. Det handlar inte om det, men det räcker inte för att bedöma helheten (eftersom det mesta förblir ovärderat) och just helheten är vad avel handlar om. För det andra handlar avel om kompromisser, eftersom det perfekta inte existerar. Det är inte ens värt att sträva efter. Var går gränsen för kompromissen? Vad värderar vi? Vem avlar vi för? I vilken ordning värderar vi varje sak? Hur följer vi vårt avelsarbete? Eller följer vi det överhuvudtaget?

Jag har funderat på detta länge och djupt. Jag påstår inte att jag har funnit den heliga graalen här, för det har jag inte. Kunskap ökar smärtan och saker är aldrig så enkla som vi vill, och det är ofta nödvändigt att ändra tankesätt. Tidigare tänkte jag till exempel att mod skulle vara urvalskriteriet när det gäller karaktär. Nu har jag kommit till insikten att man också måste förstå var modet kommer ifrån. Om det kommer från impulsivitet, så är det en mycket tung egenskap hos hunden, om den är stark. Jag skulle inte vilja att en spaniel är alltför impulsiv, eftersom självkontroll är en nödvändig egenskap hos en spaniel. Jag skulle fortfarande vilja att avelskriteriet verkligen var mod, men inte blint och odefinierat. Rädsla är en etisk fråga: en hund som är rädd för många saker kan inte leva ett fullt liv. Sådana hundar bör åtminstone inte medvetet skapas. 

Vad är balansen mellan hälsans karaktärs egenskaper och utseende? Vad är en tillräckligt rasren hund? Vilka är de tillräckliga kompromisserna? Etiskt sett bör vi sträva efter att vi inte ökar utmaningarna när det gäller karaktär och hälsa.

 
Witch-Hunt’s Eddie Vedder ja Multifarious Adalmiina