Hundens jaktbeteende

Hundens jaktbeteende

Jakt är ett artspecifikt beteende för hundar och hunddjur (t.ex. rävar, vargar, kojoter osv.). Det har varit och är fortfarande viktigt för artens överlevnad, eftersom varje individ måste äta. Hunden är en köttätare och har en köttätares kropp och matsmältningssystem.  

Jaktbeteende är mycket belönande för hunden. Det är en så kallad primär (obetingad) förstärkare, vilket innebär att den belönar hunden i sig. Andra sådana förstärkare är bland annat att äta, dricka, och sexuellt beteende, som alla är viktiga för överlevnad. Att söka och lukta producerar dopamin och endorfiner i hunden, som är må-bra-hormoner. Hunden gör dessa saker eftersom de ger njutning. Delarna av jaktbeteendekedjan är ofta, särskilt hos jakthundar, också beteendebehov som kräver tillfredsställelse. Därför skulle det också vara viktigt för hundens välbefinnande att erbjuda dem till hundarna, även om de inte jagas med.

Typiskt sett presenteras jaktbeteendekedjan ungefär enligt följande. Den varierar något och smygande skulle kanske kunna delas upp i smygande och stående för vissa hundar (särskilt stående hundar). Delar som rör gripande, bärande och dödande kan variera sinsemellan. Jakt är alltså en kedja av beteenden som uppträder efter varandra. Detta underlättar för oss att förstå vad det handlar om. Vi har inte heller helt lyckats förändra detta resultat av miljontals års naturligt urval genom avel. Visst har vi försvagat eller förstärkt beteenden, men jag skulle tro att även den minsta sällskapshunden kan ha alla dessa beteenden framträdande i rätt sammanhang (t.ex. vid möss eller sorkar).

 

 

Sök innebär att hunden letar efter intressanta dofter, spår och byte i terrängen eller en annan miljö. Sättet att röra sig i terrängen varierar mellan raser. Sättet att använda vinden är också ofta rasberoende, till exempel söker spanieler ofta med markdoft med nosen nere, medan settrar främst söker med nosen uppe och luftdoft. Det tidigare är en fördel med spanieler, eftersom en alltför luftdoftande hund kan vara svår att hålla nära. En stor del av hundarna varierar i användningen av doft i terrängen.

 

Lurande innebär att hunden, efter att ha funnit bytet, stannar och/eller smyger mot det. Detta är starkt framträdande hos stående hundar och även vallhundar. Ibland till och med så att de fastnar i en loop där det är svårt för hundarna att gå vidare till nästa steg.

 

Jakt innebär att hunden börjar jaga bytet. Detta element är också närvarande i varje upphämtnings- eller uppsökarsituation. Utan det kan bytet inte sättas i rörelse. Hunden måste jaga sitt byte. Hunden springer alltså mot bytet och efter det. Till exempel är detta beteende framträdande hos drivande hundar. Beteendet slutar när bytet fångas, det tappas eller hunden stannar på kommando.

 

bild Shutterstock

När bytet fångas, följer ett grepp där hunden tar tag i bytet. Styrkan i detta varierar mycket mellan raser och individer, och även hundens avelslinje påverkar viljan att ta tag. Vissa är så kallade spontana apportörer, för vilka greppet kommer 'gratis', medan andra måste investera mycket i det. För vissa blir greppet direkt till ett dödande bett, särskilt i hög spänning. Andra har genom avel fått en mjuk käke, vilket gör att de sällan skadar bytet. Detta kan dock förekomma, särskilt när spänningen ökar eller i konfliktssituationer. Med konflikt menar jag här att det finns en konflikt mellan föraren och hunden angående överlämnandet, och hunden löser det genom att bita i bytet (eller dummyn). 

När bytet har fångats och tagits, är det dags att bära det. Vanligtvis finns det ett behov av att flytta det, särskilt om det är en liten fångst. Efter detta är det dags att njuta av det, det vill säga att gå vidare till styckning och ätande. Detta kan också förekomma hos exempelvis fågelhundar, även om de under åren har avlats till att ha mjuka käkar. När situationen är gynnsam för beteende kan de också fullfölja hela beteendekedjan. Oavsett om vi vill det eller inte.

 

bild Nina Mahlanen

Vi använder dessa naturliga beteenden som kommer från genetiken till vår fördel på många sätt, t.ex. just i jakt. Det är dock viktigt att veta att hunden måste tränas i beteenden relaterade till kontroll, så att dessa naturliga beteenden är till nytta i jakten. Där finns bl.a. stillastående relaterat till att stanna, överlämning av apport, upphämtningslov och kommunikation med stående hundar och spaniels om att hålla sig nära. Dessa uppstår inte av sig själva, utan är träningsbara och helt underhållbara saker. Hunden måste kunna växla fram och tillbaka mellan jaktbeteende och tränat beteende, så det kräver god träning och hundens förmåga till flexibilitet och avstående.

Det är dock viktigt att förstå att just förarens Egenskaper påverkar mest det framgångsrika resultatet och de är svåra att särskilja från hundens egna egenskaper. Ofta är den mest betydande skillnaden mellan två hundar just föraren. Hur väl förstår han/hon de saker som ska tränas? Hur mycket tid har lagts på att träna hunden? Vilka tids-, ekonomiska eller resursrelaterade resurser har föraren? Vilken ambition har föraren osv.? En bra förare och tränare kan dölja hundens svagaste egenskaper, t.ex. när det gäller träningsbarhet eller mod. I sådana fall är det svårt att veta vad som är hundens egna egenskaper. Därför skulle det vara viktigt att testa hunden mångsidigt i ung ålder och utveckla tester som minimerar förarens påverkan. (Det kan inte helt tas bort).

Vad händer om man inte jagar och vill erbjuda hunden stimulans relaterad till jaktbeteende (och samtidigt till matanskaffning? Hunden kan erbjudas olika sökuppgifter i terrängen, allt från att leta efter mat till att leta efter dummys eller bollar. För det senare krävs dock träning i apportering. Att träna detta och lära hunden apportering med hjälp av föremål är roligt och det finns mycket olika aktiviteter att göra under lång tid. Hunden kan erbjudas att jaga och fånga med hjälp av olika leksakslekar. Med draglekar kan man också lära hunden många olika saker. Behovet av att riva eller dela kan försöka tillfredsställas med olika matstimulanser, t.ex. godsaker inuti en mjölkförpackning eller tyg. Ju mer tillfredsställda hundens behov är i förhållande till dessa beteenden, desto mer sannolikt är det att hunden mår bra. Från djurparksliv vet vi att ju mer tid de spenderar på artspecifikt beteende, särskilt när det gäller att skaffa och äta mat, desto mer nöjda är de. Detta gäller också husdjur. Det är dock viktigt att förstå att vila och återhämtning också måste beaktas. Hunden har ett större behov av vila än vi människor.

 

Ulla Ruistola

www.koiraharrastaja.fi