Träningsbarhet är den viktigaste användningsegenskapen hos jakthundar!

(Dessa saker kan också gälla andra raser....)

Utan ordentlig träningsbarhet fungerar det inte att jaga med en spaniel. Stor jaktinstinkt kombinerat med självständighet och låg träningsbarhet ger hundar som det inte är givande att syssla med. Under åren har jag fått se en enorm mängd olika raser (vi är säkert uppe i någonstans runt 2000 individer) av jakthundar och en enorm variation i intresset för byte och även i träningsbarhet.

Jaktspanieln måste hålla sig nära föraren, lyssna på kommandon och kunna kontrollera sig själv i heta situationer. Denna kontroll uppnås genom att vi har lättlärda hundar som främst är intresserade av föraren och sekundärt av bytet. (Observera! Jag anser att intresset för byte också är mycket viktigt). Ju mer vågen lutar åt det andra hållet, desto svårare blir samarbetet. En trevlig jaktspaniel är åtminstone enligt min mening:

• Enkel hund i vardagen
• Helt lös
• Mest intresserad av sin egen människa och söker själv kontakt med denne
• Förhåller sig nyfiket eller neutralt till sin omgivning
• Modig och öppen
• Ger inga ljud ifrån sig
• Tål många upprepningar
• Kan koncentrera sig bra
• Aktiv
• Uthållig
• Den har god aptit
• Den motiveras av föremål och att ta tag i dem är naturligt för den
• Den har ett balanserat jaktbeteende där ingen del dominerar hundens beteende
• Bra självkontroll
• Helt och hållet lätt att hantera
• Kan lugna ner sig

Låt oss då definiera vad det åtminstone inte är för mig:

• En hund som på ett eller annat sätt är svår i vardagen
• Den kan inte släppas lös, eftersom den rymmer och inte kommer tillbaka
• Intresserad av allt annat förutom sin människa
• Skygg
• Reagerar starkt på omgivningen
• Låter mycket
• Tål inte upprepningar
• Svår att få att koncentrera sig
• Svår att få överhuvudtaget att motivera sig
• Äter inte ordentligt
• Passiv
• Tar inte tag i eller leker (objektsmotivation bristfällig)
• En del av jaktbeteendet dominerar utmanande hundens beteende. Det finns t.ex. en 'autistisk' sökare som bara motiveras av sökandet.
• Impulsiv
• Kan inte lugna ner sig själv
• Svår att hantera
• Aggressiv

Observera! Ingen hund är perfekt, eftersom detta inte är någon dikotomi där hundar kan delas in enbart i bra och dåliga. Därför är det en strikt analysplats att avgöra när önskvärda egenskaper är tillräckligt mycket fler än oönskade egenskaper.

Vad är då träningsbarhet? Hur kan man bedöma det?

Det handlar om summan av många ofta kognitiva egenskaper. Den första och mest betydelsefulla frågan är hur självständig hunden är? Ju mer självständig hunden är, desto mindre betydelse har föraren för hunden. Den hittar mer intressanta saker i omgivningen. Den löser problem själv utan föraren. Den kommer inte ens att tänka på att människan är ett alternativ. Forskning har visat att ju mer hunden självmant söker kontakt med människan och ber om hjälp, desto lättare är den att träna. Då binder sig hunden också starkt till människan, och då är det lättare för den att följa människans instruktioner. Då är hunden alltså inte självständig. Eftersom vi har ett stort behov av att kontrollera hundens beteende, så behöver vi en hund som inte är självständig, utan som mestadels är intresserad av oss. Den upplever alltså samarbetet som belönande. När man jämförde problemlösningsstrategin hos två vanliga raser, där det finns tydliga linjedelningar (cocker spaniel och labrador), så visade det sig att de användningslinjiga i båda raserna vände sig mer mot människan, medan de utställningslinjiga var mer självständiga.

Min tes är att en bra jakthund också är en lätt hund i vardagen, och träningsbarheten ökar det. Dessutom upplever människor en hund som riktar sig mot människor som en lättare hund. Ju mer hunden riktar sig mot människor, desto mer upplever den människans uppmärksamhet som belönande. Detta kallas social belöning. Det finns dock variationer i huruvida människans tal, beröring, lek eller annan uppmärksamhet upplevs som belönande av hunden eller inte. Till exempel är beröring ofta inte uppskattad av en arbetande hund.

En annan viktig sak är hur modig hunden är. Forskning har visat att hundar har allmänna kopplingar mellan en modig personlighet och förmågan att lära sig och prestera bra i uppgifter som kräver mångsidig träning. Aktiva, lekfulla och modiga hundar lär sig troligen mer komplexa beteendemönster och presterar bra i situationer där uthållighet krävs. Modiga individer kan vara mindre benägna att påverkas av störningar och hinder i nya situationer, och tendensen att leka och jaga leksaker kan öka intresset för att delta.

Arkuus-rohkeus-akseli är viktigt även för hundens välbefinnande. Om hunden är blyg måste man arbeta mer med den, till exempel när det gäller motbetingning. Det innebär att hunden lär sig ett nytt sätt att reagera på ett stimuli (till exempel en annan hund). Det är alltid arbetsamt. En rädd hund kan inte tränas, eftersom den inte lär sig ordentligt. Dessutom är det etiskt fel att försöka träna den i den situationen. Den måste först få känna sig bra. Det påverkar direkt hundens träningsbarhet om hunden reagerar starkt på omgivningen. Om hunden däremot förhåller sig neutralt eller nyfiket till omgivningen, så är det säkert lättare att träna den i den miljön. Å andra sidan, om hunden är både nyfiken och självständig, så är det en utmanande kombination när det gäller träning. Eller om hunden är så social med främmande människor och/eller hundar att den blir en störning i träningssituationen, så minskar träningsbarheten.

Det är dock värt att notera att man måste följa att ibland visar sig träningsbarheten så att hunden reagerar starkt på människan. När människan en gång ropar, så gör hunden inte längre den saken. En sådan hund visar ofta en vilja att behaga. Som tolkas som en vilja att tillfredsställa. Behovet av att behaga kommer dock från rädsla. Om det bara finns lite, så klarar man sig med det. Men då finns risken att det finns en osäkerhet riktad mot människan, vilket i aveln kumuleras och alltid producerar mer osäkra hundar, vilket gör att man befinner sig på en etiskt och även utbildningsmässigt mycket hal is.

En tredje viktig sak är att hundens impulsivitet påverkar hundens träningsbarhet. Ju mer impulsiv hunden är, desto fler beteendeutmaningar finns det med hunden och desto svårare är det att träna den. Impulsivitet är en beteckning som visar sig som snabba och ofta oöverlagda reaktioner på olika stimuli eller situationer. Impulsivitet kan betyda en tendens att agera innan hunden har bedömt konsekvenserna av handlingen. Denna egenskap kan visa sig som oförmåga att motstå frestelser, svårigheter att vänta eller oförutsägbart beteende. Med andra ord: ju bättre självkontroll hunden har, desto trevligare är det att träna den. Det finns visserligen uppgifter där hundens impulsivitet kan vara till nytta, men i jakthundens uppgift är det inte. Denna uppgift kräver god självkontroll från hunden.

Impulsivitet och självkontroll är också kopplade till hundens upphetsning. För en bra prestation krävs alltid en ökning av energin, men en hund som lätt blir upphetsad visar sig ofta vara svår att träna. I mitt yrke stöter man ständigt på att hundar (och inte bara jakthundar) inte kan kontrollera sin energi, vilket leder till utbildnings- och hanteringsutmaningar. Därför bör hundens förmåga att hantera sin energi bevaras i aveln och man bör följa vilka linjer som har flest utmaningar. En överdriven ökning av energin leder åtminstone till följande utmaningar.

• Hunden börjar yla
• Den är inte längre selektiv i sitt beteende
• Den kan inte lyssna på ledtrådar
• Den reagerar starkt på omgivningen
• Den kan inte koncentrera sig
• Jaktbeteende börjar dominera beteendet
• Hunden blir frustrerad
• Ibland kan hundar till och med bete sig aggressivt när de blir upphetsade (t.ex. mot andra hundar)

Detta hänger också ihop med att hunden lätt ska kunna ge upp det den strävar efter. Någon skulle kunna säga att hunden är ödmjuk, men jag tycker inte att det riktigt beskriver detta. Ju svårare hunden har att ge upp t.ex. miljön, dess dofter, sökandet, bytet, föremålen etc., desto svårare blir träningen. T.ex. att stanna vid uppsökning är en förmåga att ge upp något som hunden strävar efter.

Att ge upp hänger också ihop med jaktbeteende. Det är en väsentlig del av jakthunden. Den måste kunna växla mellan genetiskt jaktbeteende och inlärt beteende, det vill säga ge upp. Vi vill att hunden ska vara intresserad av dofter, sökande, apportering och byte överlag. Å andra sidan, om något av följande dominerar hundens beteende betydligt, hindrar det träningen av hunden: sökande, jagande, utmaningar med att fånga (t.ex. hårdhet) eller att ta över, så följer alltid utmaningar i träningen. Ofta beror det på att hunden har svårt att ge upp det den helst vill göra. T.ex. att nosa och söka upplevs ofta som utmaningar i hundträning om de inte kan avbrytas av föraren.

En bra sällskapshund är fysiskt aktiv och kan gärna erbjuda olika beteenden. Ju mer passiv hunden är, desto svårare är det att motivera den. Det uppstår också alltid frågan om hunden är frisk om den inte vill röra sig frivilligt. Även om hunden är aktiv kan den ha svårt att lugna ner sig. En bra jakthund är en aktiv hund som kan lugna ner sig när det inte finns något relaterat att göra. Den klarar också av dagar då det kanske inte finns mycket aktivitet att erbjuda.

Träningsbarhet handlar också om hur mycket hunden tål upprepningar och orkar hålla sig motiverad om uppgiften tar lång tid. Ju mindre hunden tål upprepningar, desto längre tid tar det att träna den, eftersom man inte får tillräckligt med upprepningar. Detta hänger vanligtvis också ihop med brist på motivation. En bra jakthund är alltså repetitionsbeständig.

Ju fler saker hunden upplever som belönande, desto lättare är det att träna den. Om hunden är t.ex. en självständig hund som bara motiveras av att nosa eller jaga, är den svår att träna. Träningsbarheten gynnas bl.a. av att hunden har god aptit och att den accepterar mat som belöning i alla situationer. Dessutom, om hunden har stor motivations för föremål och ett stort behov av att fånga och leka, så underlättar det betydligt träningen av hunden, t.ex. genom att träna apportering och använda den i annan träning. När apporteringen försvinner i terrängen är man ofta i en situation där det är nästan omöjligt att träna hunden. Att använda jakt som belöning kräver mycket kunskap från föraren. Ju fler belöningsmetoder föraren har tillgängliga, desto lättare är det att träna hunden.

Hur mäter man träningsbarhet?

Det är viktigt att alltid veta hur informationen har mätts. Är det någons subjektiva åsikt (t.ex. karaktärstest) eller är mätinstrumentet något annat (t.ex. MH-beskrivning)? Frågan är också vad som mäts och vilka saker som är relaterade till det? Mäter man resultatet av träningen, t.ex. många tester inklusive jaktprov? Då vet man inte hur man har kommit dit och vilken påverkan föraren har haft och vilken påverkan hunden själv har. Mäter man särskilt enskilda egenskaper, t.ex. grepp eller problemlösningsstrategi (t.ex. Smartdog-testets omöjliga uppgift)? Mäter man helheten av egenskaper? Ju mer exakt den mätbara egenskapen kan isoleras från helheten, desto tydligare berättar den om det.

När det gäller mina egna uppfödningar har jag sedan 2018 betalat för varje ca 6 månader gammal valp Smartdogs valptest, eftersom jag har velat veta vilka egenskaper de visar som unga och fortfarande till stor del otränade. Jag anser att detta är det enklaste sättet att testa hundars karaktär och personlighet. Valparnas ägare kan antingen själva gå till den testplats de önskar vid en lämplig tidpunkt för testet eller delta i en testdag som uppfödaren anordnar. Dessutom vet vi redan utifrån forskning att dessa tester mäter dessa egenskaper väl och det finns en stark genetisk korrelation.

Alla är jämförelsen av två kullar med samma ålder (6 dagars åldersskillnad) i förhållande till en omöjlig uppgift. Kullarna är till stor del av olika linjer i den mån som arbetslinjer kan vara. Baserat på det totala testresultatet är P-kullen motoriskt mer aktiv och har ganska mycket avvisande beteende i den omöjliga uppgiften. Å andra sidan har den något bättre självkontroll än O-kullen, som i sin tur är motoriskt lugnare och mer uthållig och har mer människoinriktad strategi. Båda kullarna är modiga enligt alla testmått utom ett, som reagerar på den sociala inlärningens godisautomat. De är ivriga att leka och ta tag i leksaker, de läser gester bättre än genomsnittet (i denna uppgift syns hundens uthållighet) och löser rumsrelaterade uppgifter snabbt. Fokus och motivation var utmärkta. Skillnaden i träningsbarhet är dock att P-kullen är mer utmanande just på grund av högre motorisk aktivitet och uthållighet. Detta betyder dock inte att de är dåliga, utan att de är olika och olika saker måste uppmärksammas.

Den omöjliga uppgiften handlar alltså om vilken strategi hunden väljer själv när den antar att den vet hur uppgiften ska lösas. Ju mer hunden ber om hjälp från människan, desto lättare är det att träna den. Men om hunden inte har något eller mycket lite eget initiativ, kan den ha utmaningar med sin ihärdighet. Om hunden ofta överger uppgiften, så är den inte uthållig eller dess motivation eller koncentration kan vara svag. Valpar kan ännu inte förväntas ha full ihärdighet, eftersom den vanligtvis växer fram med vuxen ålder. Jag skulle önska att en vuxen cocker har en strategi riktad mot människan på ca 60-75 procent utan att överge uppgiften.

Vi vet fortfarande inte allt om träningsbarhet. Dessutom vet vi inte tillräckligt om populationens och individernas träningsbarhet. Det skulle vara viktigt att få information om så många hundar som möjligt, även de vars träning av olika skäl har avbrutits eller som inte har blivit tränade. För de kan mycket väl vara genetiskt utmärkta avelsdjur som inte kommer fram. Om vi inte vet om en stor del av populationen, så fokuserar aveln bara på ett fåtal individer. Det är avelns utmaning: i en sluten population avlar vi bara en liten grupp av "topptalanger" utan att inse att det största kriteriet som påverkar vårt val är ägaren/föraren och deras resurser och egenskaper. Att använda få individer för avel i en situation där hundarna redan är nära släkt är farligt för rasen.

Ulla Ruistola

Kennel Ladysplit's

www.koiraharrastaja.fi

Följande studier har använts för att skriva artikeln:

Svarberg, 2002: Blyghet–modighet förutspår prestation hos arbetande hundar

Junttila, Valros, Mäki, Tiira 2024: Kopplar kognitiva egenskaper till vardagsbeteende hos den inhemska hunden, Canis familiaris?

Tiukkanen, 2024: Skiljer sig användnings- och utställningslinjerade labradorer och cocker spaniels i kognitiva egenskaper 

Det finns ett podcastavsnitt om ämnet.