Ulla tankar om utbildning

Jag är alltså Ulla Ruistola och en långvarig spanielentusiast. Det är över 20 år sedan jaktmyggan bet mig på allvar. Då hemma hade vi utställningslinjiga cockrar, med vilka intresset började. Vi har alltid haft cockrar. Nedan är en bild från 1975 av mig, min mamma, min mormor och min kullkamrat. Ja, mamma hade cockervalpar födda samma vecka som jag. Så det är min hjärte ras. Svårt att föreställa sig att vara utan.

Träningen tog mig med storm. Det kändes först så oerhört svårt. Om jag säger att jag har haft nästan alla träningsutmaningar med mina egna hundar, så ljuger jag definitivt inte. Jag vet inte om det har förädlat mig, men åtminstone har det lärt mig ödmjukhet när det gäller hur djur är olika och att jag själv också är bristfällig. Jag har aldrig varit någon naturlig hundhanterare, utan allt har jag lärt mig i efterhand. Jag är fortfarande ingen tävlingsmänniska. Jag njuter inte av det alls och ofta orkar jag inte ge mig ut för att jaga titlar, även om hunden skulle ha lämpliga egenskaper. Trots det har jag deltagit i prov flera dussin gånger totalt med 8 hundar.

Till en början tränade jag mina egna hundar och sedan kom jag med i rasföreningens utbildningar. Hur lite visste man då! Jag är en så kallad cross over-tränare, vilket betyder att jag har lärt mig att träna med traditionella metoder och sedan senare utbildat mig i moderna metoder. Tidigare var jag ofta förvirrad över hundarnas beteende och ofta kom vi från träningarna med dåligt humör. Vi hade misslyckats och letat efter fel som kunde rättas till. Hundarna hade många apporteringutmaningar. Motivationen för att lära sig nya saker var enorm. Så jag bestämde mig för att ta reda på vad positiv förstärkning betyder. Under tre år genomförde jag kurser för djurtränare på Koirakoulu Vision, där tränaren verkligen inte lät oss få det lätt. Det var fantastiskt att få mer kunskap och lära mig att bli mer noggrann och också etiskt bättre tränare. Där började verkligen ett grundligt forskningsarbete, som har tagit mig långt. Mycket längre än jag trodde eller förstod var möjligt. Fortfarande känns det som om jag bara har skrapat på ytan. 

Det kändes som om jag kom hem. Att träna genom att erbjuda är så min grej. Jag älskar det när hunden erbjuder beteende, så att jag kan belöna. Det skapar en positiv spiral där samarbetet stärks. Det är fantastiskt när hunden får en ljus idé när den har fått arbeta med sina tankar. De är inte dumma, utan lite enklare än vi. Varje gång är det lika belönande, oavsett om det är kundens hund eller min egen hund.

Jag tänker inte längre oflexibelt att hunden måste lyda och that's it! Jag tänker inte heller att den är olydig eller visar medel-fingret. Jag funderar på varför den inte gör som jag har tänkt i min visdom (?). Kan den inte (vems fel är det)? Vad tänker den? Vill den? Vad motiverar den? Varför är den i substitutbeteende? Känner den ångest eller rädsla för något? Vad är dess sinnestillstånd? Allt detta har lättat min egen känsla och jag kan se hundens beteende som beteende och inte genom mina känslor. Att agera utifrån känslor tar en från en situation till en annan. Jag säger till alla som vill lyssna att lär er att träna positivt förstärkande, så minskar det stress och hjälper till att se situationerna klart. Det har hjälpt mig enormt.

Jag har också blivit noggrann: jag hör alla positiva straff och deras förslag. Jag fastnar alltid i dem och hör sedan inget annat. Kanske borde de också ses igenom ibland? Jag ser ingen anledning till varför en hobby- eller arbetshund skulle tränas genom bestraffningar. Vad lär de sig av det? Och hur är det med etiken? Eller hur förare ibland behandlas utan att tänka eller med en tveksam etisk tanke. Vad lär de sig av det? Kommer de tillbaka? Det var en ögonöppnande upplevelse när jag gick mentaltränarutbildningen och jag fick en helt annan förståelse för människans sinne. Vilka trauman orsakar vi varandra med våra stora munnar?

Denna resa har förändrat hela mitt liv. Idag är jag en professionellt utbildad djurtränare och smartDOG-testare som arbetar heltid med fågelhundar och andra hundar. Testningen har ökat min tolerans och flexibilitet för hundars beteenden. Varje hund och även förare är en intressant bekantskap.

Jag vet inte om man någonsin är färdig? Jag kanske inte ens vill vara det, eftersom det är så fantastiskt att lära sig något nytt. Jag vill inte fastna i någon viss tanke, utan jag är alltid redo att ändra min åsikt om någon kan motivera saken utmärkt.