Mitä omaehtoisuus on?

Vad är egenmakt?

GENOM ATT UTVECKLA EGENMAKTEN MÅNGFALDAS INTERAKTIONEN MELLAN MÄNNISKA OCH HUND. FÖRHÅLLANDET UTVECKLAS TILL EN HELT NY NIVÅ AV DIALOG I STÄLLET FÖR MONOLOG.

Vad är egenmakt?

Det är interaktion i två riktningar, det vill säga från människa till hund och tillbaka. Då är kommunikationen äkta dialog. Detta skiljer sig åt traditionellhandlar om hundens styrning och hantering, där människa befalla hund. Kommunikation är då monolog. I självbestämmande ges hunden möjlighet att kommunicera, påverka och föreslå. Exempel på detta är att hunden får själv berätta när den är redo att träna eller när den behöver en paus. Detta tänkande innebär att hunden också får vägra att utföra eller delta. All hundkommunikation är giltig för handledaren och hunden får verkligen visa vad den vill eller inte vill. Således khundar lär sig att de har möjlighet att påverka i sitt eget liv och därigenom får den göra trevliga saker. Därmed Människans föreslagna saker framstår också som mer lönsamma för den. Hunden kommer hellre närmare. Låter sig hanteras lättare. Utför uppgifter lättare.

När hunden föreslår aktiviteter själv, är den mer engagerad i dem.


Självbestämmande, interaktivitet och möjligheten att göra val är kritiska för individens välbefinnande. De påverkar också positivt hundens optimism, motivation och engagemang. Ju mer nöjd hunden är, desto mer ivrig/benägen är den att delta i träning och hantering. Därmed blir interaktionen mer mångsidig och relationen blir på ett nytt sätt tillfredsställande.

Bristen på självbestämmande kan leda till passivisering, depression och olika problematiska beteenden. Det förstnämnda kan kännas lätt för människan, men bakom passiviseringen kan det finnas ångest över situationen eller rent av rädsla. Dessa är alltid välfärdsutmaningar. T.ex. vissa hundar låter sig hanteras, men kan t.ex. darra av stress. Att öka självbestämmandet i hanteringssituationer ökar hundens välbefinnande och hundens bättre humör. Hos andra hundar kan bristen på självbestämmande i hanteringssituationer leda till aggressivitet. När det gäller utmanande beteenden kan självbestämmande mycket väl vara den enda verkliga lösningen på utmaningarna.

Hundens passivisering är ett välfärdsproblem

Startknapp

Hunden kan läras s.k. startknapp. Detta är något beteende, med vilken hunden kan uttrycka, att den vill börja eller fortsätta träningen. Det kan till exempel vara:

  • ögonkontakt
  • sittande framför eller bredvid föraren
  • på plattformen ställning
  • tass- eller nosmål
  • beröring

Dessa kan användas till bådas fördel i många situationer:

  • vid påbörjande av övningar (hundens ögonkontakt berättar att hunden är redo att börja eller fortsätta)
  • under pauser (hunden visar genom att lägga sig ner att det är dags för paus)
  • i stressiga situationer (hunden kommer till föraren när den är redo att fortsätta)
  • vid påbörjande eller fortsättning av hantering (t.ex. att röra vid borsten)
  • hantering av rädslor, t.ex. ljudrädsla, rädsla för människor, andra hundar (hunden visar med kroppskontakt att den vill titta på en annan hund eller höra ett ljud)

Hunden kan ha beteenden som liknar en startknapp, där den ber om något. Till exempel, att klösa med tassen när den vill ha uppmärksamhet eller stirra när den vill ha mat osv. Det är bra för föraren att tänka på vilket beteende som ska vara startknappen. Ibland kan det hända att hunden lär sig ett beteende som är utmanande för föraren (t.ex. hoppande eller gnällande).

Ögonkontakt vid sittande kan vara en startknapp

Övning av självbestämmande

Detta kräver bland annat. olikabarn

  • belöningsmetoder flexibel och flytandea användaer
  • belöningord och klick
  • överlåtelse
  • användning av mål
  • undervisning av pausplattformen
  • förarens flytande att läsa hundens kroppsspråk och att förstå dem
  • att följa och analysera handledarens eget agerande
  • handledarens flexibilitet i förhållande till hundens beteenden (t.ex. pauser)
  • handledaren beaktar kriterier och utmaningar orsakade av miljön
  • handledaren förstår att hundens beteende inte är personligt
  • hunden tvingas inte och pressas inte
  • hunden får välja belöningar

Handledaren bör vara flexibel när det gäller belöningar och belöningsmetoder. Om handledaren ensidigt beslutar om belöningarna, så saknas självständighet i situationen. Dessutom försvagar det träningen om hunden inte är intresserad av belöningen. Dialogen innebär att hunden får berätta vad den vill ha som belöning. Detta uppnås genom att hunden erbjuds möjligheter att välja mellan olika belöningar.

Träning av avstående underlättar samarbetet med hunden och ökar handledarens känsla av kontroll. Å andra sidan möjliggör det också för hunden att inte alltid förlora det den strävar efter. Till exempel vill hunden lukta, och då får den lukta och man förväntar sig kontakt från den. Kontakten förstärks t.ex. med mat och hunden släpps åter för att lukta. På så sätt förlorar hunden inte lukten, men kontakten förstärks samtidigt. Därmed blir det lättare att avbryta lukten i framtiden.

Att använda mål är fördelaktigt på många sätt i träningen. Dessa kan vara t.ex. plattformar, markeringar, händer, nos- eller tassmål. Pausplattformen är ett mål där hunden har lärt sig ett lugnt beteende. Detta kan utnyttjas i pauser och återhämtning.

Att lugna sig på plattformen är också viktigt för självständigheten

Handledarens förståelse är avgörande här och att skaffa sig den är ett livslångt projekt. Öppenhet och förståelse för hundens kommunikation samt förståelse för grunderna i träning är till nytta i detta projekt. Handledarens självinsikt är också viktig. Att öka självständigheten fungerar ofta inte med strikta och höga kriterier, handledarens oflexibilitet i förhållande till dem, belöningar och miljön. Handledarens flexibilitet, förståelse och acceptans i förhållande till sig själv är också mycket viktiga för att lyckas med att öka hundens självständighet. Om man är mycket kritisk mot sig själv, kan man då förhålla sig flexibelt till andra?

Hur genomförs detta?

Självständighet kan tillämpas nästan överallt i arbetet med hunden, t.ex. i hobbyer. Undantagssituationer är farliga situationer (t.ex. med bilar eller andra hundar), vårdsituationer där hunden måste tas om hand (t.ex. skada). Ändå bör man träna för dessa situationer så att de blir lättare, t.ex. att sätta på en munkorg eller att kalla hunden i en störande miljö.

Även handledaren har rätt att avstå från hundens initiativ om det inte är möjligt att träna, promenera, ge mat eller om handledaren har annat att göra. Dialogen fungerar alltså också i den andra riktningen. Att vara närvarande betyder inte alltid att man är tillgänglig. Detta bör inte göras till en monolog som hunden upprätthåller.

LÅT OSS ALLTSÅ LÅTA HUNDEN FÖRESLÅ OCH FÖRESLÅ SIG SJÄLV!

 

Tillbaka till blogg

Lämna en kommentar